Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Egentligen är jag inte säker vad jag ens tycker. Jag satt på tåget hemåt från skolan och lyssnade på musik. Jag hörde en röst bakom mig och sänkte volymen. Jag hann bara snappa upp några få ord som några småpengar eller hjälpa en. Jag slängde en blick mot vad som visa sig vara en medelålders man med släpande hår och så sänkte jag volymen ytterliggare några slag. Då avslutade han meningen och gick förbi. Jag kunde höra det mesta omkring mig nu, trots att lite Håkan blev bakgrundsmusik till resan. Mannen pekade då på mig och sade något som jag uppfattade "ta på dig andra strumpbyxor, dina håller på att gå sönder."

Det förvånade mig på många sätt. För det första har jag blivit ordentligt stockholmifierad och flyr av tanken att prata med främlingar. För det andra förstod jag inte riktigt varför han hade rätten att påpeka mina brister, framförallt sådana som kunde ha förklaringar bortom vad jag var villig att berätta en främling. Kanske hade jag varit resande, eller gjort illa mig, eller hade snålt om pengar men ville verkligen ha shorts på mig i det tidiga vårvädret. Det kändes så förvånande att han kunde sno en del av mitt liv när han skulle livnära sig på att be om pengar utan att ursäkta förflutet. Och det vill jag ge honom; han ska inte straffas av gårdagen, dåliga omständigheter eller annat personligt som hindrar honom från ett tryggt liv. Varför ska jag då inte få samma respekt tillbaka? Vi är på många sätt i samma sits, kanske inte helt, men ändå. Jag blickar fram mot en läskig, otrygg framtid, och han försöker jobba sig ifrån ett otryggt förflut. 

 

Kanske tyckte han att behöva vädja om pengar betydde att han hade så pass lite självrespekt kvar att han kunde haspla ur sig elakheter som inte gynnade någon. Kanske hade hat sått ett frö i honom som han inte kunde låta bli att smitta. Det är svårt att inte spekulera, men samtidigt vill jag bara borsta mötet från mina tankar. Jag vill respektera att det kanske inte var den bästa av hans dagar. Jag önskar och vädjar till alla att respektera att oavsett sin ställning och sina omständigheter så är man i samma sits som alla människor på jorden. Vi har alla hinder och vi försöker alla blicka framåt för att skapa trygghet.